”Ta bort skiten!”
Det var mina första ord till doktor Anders Liss efter det att vi hade presenterat oss.
Jag är en 53 årig kvinna med lipödem. När jag ser tillbaka så började problemen i tonåren. Sedan följde den klassiska utvecklingen att vid varje hormonsvängning blev mina lipödem sämre. Vid varje graviditet, två stycken, gick jag upp 25 kg respektive 35 kg. Att det var lipödem gick det inte att ta miste på, men det visste jag inte då. Diagnosen fick jag först för två år sedan, efter så många år av lidande.
Anders Liss sa: ”du hamnar på intensiven om jag tar bort allt direkt”. Han förklarade att han därför tar bort 4-6 enheter per operation. Besviken fick jag acceptera att det skulle bli minst två operationer och att det inte längre var jag som bestämde. Men jag är tacksam för att Anders är seriös och professionell. Senare har jag förklarat för honom hur jag upplevde att jag äntligen hade hittat en behandlingsform där jag kunde få bort mitt hatobjekt, och var glad och lycklig över det.
Operation 1 – Maj
Nervös åkte jag tillsammans med min man till kliniken i Uppsala från Huddinge. Vi skulle vara där kl. 07,00 och kom kanske 20 minuter för tidigt. Jag trodde att operationen var först vid 9 tiden. Det tog inte lång tid innan jag var medicinerad och klar för operation. Vi hade bokat hotell till andra natten eftersom jag skulle på återbesök dag 3.
När jag vaknade upp efter narkosen lär jag ha sagt ”vem vill dansa”? Nu hade sex enheter tagits från mina lår och lite på vaderna. För att stödtrumporna skulle passa bättre. Vilken skillnad det var på tyngden på benen. Det rann lite från operationshålen, blod blandat med vatten. Anders kom och kollade mig och berättade att mitt blodtryck hade stannat och att det var nära att det inte blev en operation. ”Vet du hur arg jag hade blivit då”, frågade jag. ”Jag misstänkte det”, sa Anders. Vi skrattade men jag förstod allvaret. Självklart vet jag att teamet inte hade gått vidare om det hade varit tveksamheter.
Jag fick smörgås och kaffe efter det att jag började vakna. Efter några timmar fick jag prova att ställa mig upp. Det snurrade och jag höll på att svimma. Vi försökte flera gånger men min kropp ville inte bära mig. Tills slut blev det en handikappstol för att jag skulle kunna gå på toa. Det var först vid 23 tiden som jag kunde gå några stapplande steg själv. Gud, vad dålig jag kände mig. Jag hade ingen ork och ont gjorde det. Men vad hade jag väntat mig? (operation två var helt annorlunda). Jag blev utskriven och min man kom och hämtade mig och vi åkte till hotellet. Där blev jag liggande till morgonen därpå. Sen var det dags att åka tillbaka till kliniken. Vilken pers! Men mina ben kändes till min lycka märkbart lättare, vilket lindrade smärtan och ökade min motivation.
Anders tyckte att det såg bra ut och jag fick åka hem. Väl hemkommen startade kampen med nattliga svettningar och de hårda stödstrumporna både natt som dag över den smärtande huden. För att få på dem använde jag diskhandskar. Det tog hela två veckor innan jag vågade kliva in i duschen, smärtan i benen gjorde att varje vattendroppe kändes som nålar mot huden.
På ett av återbesöken frågade jag en av sjuksystrarna hur jag skulle få ett bättre blodtryck? Jag trodde att det berodde på det, att det var därför jag mådde så dåligt. Prova med buljong, sa hon. Jag provade att dricka en halvliter, och dagen därpå mådde jag mycket bättre. Länge hade jag stora blålila blåmärken som svullnade mer på eftermiddagarna. Varje dag hade jag som mål att jag skulle ta små promenader, om än bara 10 meter. Nästföljande dag skulle det utökas, om så med bara med en meter. En månad efter operationen kunde jag gå 5 km med myrsteg. Efter det kunde jag öka farten. Jag började jobba igen efter 8 veckor (2 veckor semester). Denna gång hade jag nog behövt att jobba halvtid ett tag, men det gick. Efter fyra månader tyckte jag att smärta och svullnad var hanterbar.
Operation 2 – November
Nästan på dagen 6 månader efter den första operationen var det dags för operation 2. För mig var det bra att få det överstökat så att jag sedan kunde blicka framåt.
Denna gång hade jag bokat hotell även natten innan operationen, för att jag skulle slippa stressa eller behöva oroa mig över bilköer eller förseningar på pendeltåget. Det tyckte jag var bättre i många avseenden. Det bästa var att jag kunde få en lugn morgon med desinfektionstvättningen på hotellet och sedan 5 minuters färd med bilen. Min man körde mig till kliniken. Jag fick mitt rum och sjukhuskläder med morgonrock och tofflor. Sedan fick jag medicin och fick träffa doktor Anders som ritade Google maps på min kropp. När detta var klart var det dags för operation. I operationsrummet möts jag av 4-5 trevliga grönklädda kvinnor som hälsar mig välkommen. Narkossköterskan/doktorn informerar mig om ditt och datt, men jag kan inte säga att jag kom ihåg så mycket, men jag blev lugn i alla fall. En av personalen som skulle söva mig hade en hand liggande på min kind tills jag somnade, det var otroligt lugnade.
Nu fettsögs vader, lår och höft samt lite på magen, nästan 6 enheter. Efter uppvaknandet vid 10 tiden, hade jag en blixtrande smärta i min ena vad och fick extra morfin för det. Den smärtan kom sedan inte tillbaka. Nu mådde jag superbra. Självklart hade jag morfin i kroppen som var orsak till att jag inte hade några smärtor. Men jag mådde även bra i allmäntillståndet, mycket bättre än hur jag mådde efter operation 1. Nu kunde jag stå på benen efter att jag hade ätit en god frukost. Någon timme senare klarade jag att själv gå på toaletten. Vilken skillnad mot operation 1.
Denna gång gick rehabiliteringen mycket bättre eftersom mitt allmäntillstånd var bättre. Jag hade samma inställning kring mina dagliga promenader. Jag tror att det är därför som min läkning gick så bra. En vecka efter min operation skulle min man operera axeln, då fick jag vara den pigga! Det gick hur bra som helst, jag kunde stå och laga mat.
Nu har det gått ett år, och livet utan smärta börjar ta form. De känningar jag har kvar är att nerverna inte har läkt helt. Det kan ta tid. Jag svullnar på eftermiddagarna, men inte i närheten av hur det var innan operationerna. Nu ska jag snart få lättare stödstrumpor som jag ska börja med på natten för att senare få ha dem även på dagen. Kanske klarar mina ben då att vara utan stödstrumpor på nätterna. Min kropp får bestämma vilka stödstrumpor jag kommer att kunna ha, men under arbetstid och varma dagar kommer jag att behöva stödstrumpor ännu en tid.
Jag har fått kämpa i så många år med det jag trodde var fetma där ingen bantning eller träning hjälpte. Nu börjar mitt nya lättare och gladare liv när jag kan bära kjol och se mig i spegeln med glädje och stolthet. Min man älskade mig som jag var, nu ska jag lära mig att göra det också.
Ett varm tack till Anders Liss och hans team, samt personalen på kliniken som har varit fantastiska i utförande, ansvar och bemötande för att allt ska bli bra. Med er profession (och min plånbok 🙂 ) har ni givit mitt lipödemiska liv en ny chans utan smärta och med mycket lättare ben.
Kram på er
/Gunilla
